Shewolf

Vargar är flockorienterade djur. Det är vi människor också. Utan flocken överlever vi inte.

 

Jag lever med mina två katter och snart en (ny) hund (jag förlorade min schäfertik till ålder och diverse krämpor i somras).

 

Som flockens ledare är det min uppgift att se till att våra liv är tillfredsställande för alla parter.

 

Därför finns den här bloggen.



Translate
Kategorier

Inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt, dock. Snarare som i; nu har jag levt med mig själv och min sjukdom i första rummet under väldigt, väldigt lång tid. Det har gett mig radvis med insikter om hur jag fungerar, vad jag är kapabel till, men också hur jag vill leva. Idag tänkte jag fundera lite omkring det här med sysselsättning, och varför det är så viktigt för Samhället (som jag, om det är någon som undrar, inte alls har någon större lust att vara delaktig i) att allt ska ske på traditionellt vis.

I ärlighetens namn; jag har ju sjukersättning, och då är man rätt bunden av vad man får och inte får göra. Man får ju exempelvis inte tjäna några pengar, om man vill vara säker på att sjukersättning och bostadstillägg håller sig på den nivå det behöver för att man ska överleva.

Det är vad som har hänt mig just nu. För ungefär en månad sen fick jag hem papper från Försäkringskassan om att de tagit beslut på att mitt bostadstillägg ska sänkas med 3 533 kronor i månaden under ett år framåt. Varför? Jo, för att aktierna jag ärvde efter min pappa när han dog såldes av Kronofogden, och därför ses som inkomst. Att jag inte sett skymten av en enda krona är helt irrelevant för Försäkringskassan.

Bortsett från att jag retar mig till vansinne på reglerna och blir oerhört stressad över min ekonomi under ett år framåt, finns det inte så mycket jag kan göra. Jag har överklagat, givetvis, men FK har inte ändrat sitt beslut, så jag får leva på 3 533 kronor mindre i månaden fram till nästa höst.

Det här är en av anledningarna – men långt ifrån den enda, eller ens den största, till att jag vill förändra mitt liv. Jag är nämligen inte ok med det här att jag och mitt liv ska styras av idiotiska regler som sätter mig i mer knipa än det på något som helst hjälper mig att göra någonting av mig själv och mitt liv.

Jaha, säger du, och undrar säkert varför jag som är sjukpensionär, vill göra något av mitt liv. Jag är ju sjuk – ska jag inte vara sjuk, då?

Tja, well. Det kan man ju tycka. Men min sjukdom går att hålla i schack. Den gör mig inte död (även om den lätt skulle kunna), och den gör mig inte heller utvecklingsstörd eller så intellektuellt skadad att jag inte klarar av att tänka.

Det min bipolära sjukdom däremot har åstadkommit, är att göra så att min förmåga att ha en traditionell anställning är i princip obefintlig. Jag har exempelvis rätt svåra sömnstörningar som gör att jag har extremt svårt att kontrollera min dygnsrytm. Jag har också en extremt låg stresstolerans, vilket gör att krav och förväntningar från en arbetsgivare blir oöverstigligt höga.

Jag insåg för inte alltför länge sedan att jag aldrig kommer att kunna jobba som fotograf igen. Det är på många sätt oerhört sorgesamt, eftersom jag älskar att fotografera och dessutom råkar vara väldigt bra på det. Men jag är inte kommersiell i mitt bildspråk överhuvudtaget, och jag är dessutom urdålig på att sälja mig och mitt arbete. Vis av erfarenhet är den ekonomiska stressen alldeles för hög, och det är inte något jag har lust att utsätta mig för igen.

Detta, samt en hel del annat, gör att jag inte ser mig själv jobba på en traditionell arbetsplats någon gång. Däremot finns det alternativ – som verkligen är alternativa.

Däremot vill jag jobba i egen verksamhet, fast med något helt annat. Jag råkar nämligen också vara rätt bra på att hantera hundar, och vill på ett eller annat sätt jobba med det. Jag menar inte jobba med brukshund som väktare, polis eller liknande, utan mer som i – antingen som dagmatte/hunddagis, eller vad som i folkmun kallas hundpsykolog (hundars beteende, och hur vi människor bör bete oss för att rätta till det vi upplever är ett problem). Möjligen kan jag tänka mig att jobba med omplacering av hundar – eventuellt.

Detta är oerhört starkt förknippat med hur jag vill bo på det sätt jag vill – ute i skogen, utan grannar, bara lugn och ro.

Frågan är ju bara – hur i helvete bär jag mig åt för att få till det? Jag är inte säker på att jag fixar att göra detta på heltid. Halvtid är väl mer sannolikt och troligt. Men jag är ensamstående, vilket innebär att jag behöver ha någon form av basinkomst för att ekonomin ska hålla, även om jag inte får in skitmycket pengar en månad eller två.

Jag inser att jag skulle behöva träffa en handläggare på Försäkringskassan för att ta reda på hur allt det här fungerar. Dessutom är det så att om jag ska göra det här behöver jag utbilda mig. Jag är ju fotograf och har ingen som helst utbildning i hundars beteende. Bara en drös erfarenhet av min egen hund, samt iakttagelser av andras hundar.

Sättet jag vill utbilda mig på har väldigt lite med högskolepoäng att göra, och betydligt mer med handfast, praktisk utbildning i just hantering av hundar. Jag är väldigt kinkig med sättet jag själv hanterar hund, och hur jag vill jobba med det. Det finns två företag i hela Sverige (mig veterligen) som utbildar inom den riktning jag vill gå, och det kostar en hel del pengar.

Hur jag ska få in dessa pengar har jag ingen aning om.

Mitt problem är att det jag vill göra kostar en hel del pengar – både utbildning och det boende jag vill ha. Pengar jag inte har, och inte vet hur jag ska få ihop.

Detta är mitt moment 22, och oerhört frustrerande.

Min plan är ju att det på något sätt ska gå att få till. Jag lever inte mitt liv med attraktionslagen som utgångspunkt, men jag är medveten om den och den ligger och puttrar litegrand under ytan även om det finns annat som är viktigare för mig i fråga om spirituella och intellektuella övningar.

Tipsa mig gärna om hur jag kan få in pengar på ett sätt som inte stör vare sig Försäkringskassan eller Kronofogden, så att jag faktiskt kan åstadkomma det jag vill. Jag vägrar nöja mig med att ha sjuklighetsstämpeln i pannan för resten av mitt liv, och aldrig ha möjlighet att ta mig utanför den världen.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Malinka P.

Självporträtt i svartvitt

 

Kvinna i yngre medelåldern som har en vision om hur livet borde levas.

 

Den här bloggen är mitt sätt att hitta en väg att förverkliga min vision.